Förvaltningsdomstols utredningsansvar
Rättspraxis om förvaltningsmyndighets utredningsansvar
Inledning
Under tiden närmast efter genomförandet av års förvaltningsrättsreform tycks denna skillnad ha tillmätts viss betydelse. Numera får det anses stå helt klart att officialprincipen, trots avsaknaden av uttryckligt lagstöd, gäller även för förvaltningsmyndigheterna. En tydlig bekräftelse på detta framkommer i RÅ ref. 15, där domstolen också gav vissa indikationer på faktorer, som var ägnade att påverka omfattningen av myndigheternas utredningsansvar.[1]
RÅ ref. 15
Regeringsrätten fastslog i rättsfallet – som gällde en skattemyndighets beslut att på ett bristfälligt underlag debitera en person avgift till ett registrerat trossamfund, som han bestred att han tillhörde – att det följde av ”allmänna förvaltningsrättsliga principer”, att myndigheterna hade ett ansvar för att ärendena blev ”tillräckligt utredda”. Vad som var att anse som tillräcklig utredning kunde enligt Regeringsrätten inte anges generellt utan fick avgöras från fall till fall. Fördelningen av ansvaret var beroende av bl.a. ärendets natur, vem som tagit initiativet till ärendet och om det fanns ett starkt allmänt intresse i ärendet.
I avgörandet pe
Domstolens utredningsansvar
Nuvarande ordning
Allmän förvaltningsdomstols utredningsansvar
En allmän förvaltningsdomstol ska i enlighet med 8 § FPL titta till för att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Enligt paragrafen ska rätten vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. detta föreskrivs vidare att något som är mer än nödvändigt; överflödigt utredning får avvisas. Bestämmelserna har varit oförändrade sedan förvaltningsprocesslagens tillkomst år
I förarbetena mot de aktuella bestämmelserna anförde departementschefen för att även angående domstolen ytterst har ansvaret för för att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, måste detta i massiv utsträckning ankomma på parterna själva för att ta fram utredningen (prop. del 2 s. ). Departementschefen menade vidare för att domstolens handling på detta område måste växla, beroende bl.a. vid vad på grund av slags uppgift det existerar fråga angående, om detta finns enstaka offentlig motpart i målet och ifall enskild part har ombud i målet. Därvid anfördes att detta ligger inom sakens natur att domstolen i allmänhet bör ägna särskild uppmärksamhet åt processledningen när enstaka enskild part inte äger ombud inom ett enpartsmål och detta framgår för att parten besitter svårigheter för att ta mot vara sin rätt (a. prop.).
I förarbetena